Oskar (2)Vad har invasionen av Grisbukten, Watergateskandalen och Macchiariniaffären gemensamt? Jo – förmodligen hade det varit nyttigt om någon under resans gång räckte upp handen och frågade: ”Är det här verkligen en bra idé?”

Jag kan inte vara säker på att ingen ifrågasatte. Men det är inte helt ovanligt att vi i grupp emellanåt fattar beslut där vi kan titta tillbaka och behöva fundera på hur fasen vi tänkte – även om det inte får så allvarliga konsekvenser som i exemplen ovan. De flesta företag och organisationer har upplevt detta någon gång – vi själva är inget undantag. Men vad är det som gör att vi hamnar i den situationen?

Sedan början av 70-talet har det forskats kring ett fenomen som på svenska kallas ”gruppknäpp” (på engelska ”groupthink”). Kortfattat innebär det att en grupps förmåga att kritiskt granska sina egna idéer hämmas av olika anledningar, vilket i sin tur kan riskera kvaliteten i gruppens beslut.

Det diskuteras många orsaker till gruppknäpp, men några framträder tydligare:

  • Lika barn leka bäst? En alltför homogen sammansättning av gruppen, det vill säga personer med liknande erfarenheter och bakgrund med mera.
  • Dålig beslutsprocess. En avsaknad av metodiska processer för inhämtning av information och värdering av denna.
  • Isolering. Dels kan detta handla om att utomstående har en dålig insyn i gruppens arbete, dels att gruppen saknar eller rationaliserar bort information som finns utanför den.
  • För snäva riktlinjer. Ledare som tidigt i processen förespråkar få möjliga utfall och därmed riskerar att snäva av gruppens tankar eller idéer.
  • Stark sammanhållning. Detta i sig behöver inte vara något negativt, men när stämningen i gruppen eller sammanhållningen blir viktigare än det man försöker åstadkomma finns det risk för att personer håller tillbaka sina tankar om dessa riskerar att ge upphov till irritation, motsättningar eller andra störningar av ”idyllen”.

Lägger man ihop dessa olika orsaker kan det få följande konsekvenser: Gruppens syn på problemet blir relativt smal, eftersom det saknas information eller perspektiv som skulle kunna störa denna syn. Det kan infinna sig en falsk känsla av enhällighet, eftersom ingen – medvetet eller omedvetet – vill störa den goda stämningen. Och eftersom alla verkar vara överens och lösningen framträder relativt snabbt (på grund av få belysta perspektiv) finns därmed en risk att gruppen överskattar sin egen förmåga att skilja på rätt och fel, bra och dåliga alternativ och så vidare.

Tittar man på det utifrån, kan man se både att gruppens egen upplevelse av dess prestationsförmåga är skev, och att det riskerar att leda till icke genomtänkta beslut. Men det fascinerande med fenomenet är att gruppmedlemmarna själva sannolikt är omedvetna om vad som händer.

När man befinner sig i gruppen är det ju en väldigt skön känsla när allt flyter på. Tänk dig, ett grupparbete där det verkar framträda en given lösning, det är god stämning i gruppen och där känslan av att ”fan vad bra vi är” är starkt närvarande. Skulle någon trots allt vara medveten om vad som sker krävs det ändå en hel del mod att ta rollen som djävulens advokat när övriga är uppfyllda av positivitet.

En av mina kära kollegor brukar säga att det är när han låter som säkrast som jag ska ifrågasätta honom som mest. Självklart kan vi inte ifrågasätta allt och alla hela tiden, det måste finnas en tillit till våra kollegor och arbetsgrupper. Men om någon hade tagit på sig rollen som djävulens advokat när man till exempel diskuterade om ett inbrott i Watergate-komplexet var en bra idé eller inte…
Ja, det hade nog inte varit så knäppt.

Oskar Aili