Per Selberg

Per Selberg

Den ljuva blomstertid är i antågande, semestern hägrar – och i detta nu inträffar ett udda fenomen i svenskt organistionsliv. Men fastna inte med fingrarna i semestersyltburken – ta tag i problemen redan nu. 

Våren rusar på – om inte annat tidsmässigt – och den ljuva blomstertiden är i antågande. I den värld vi lever i är det just nu en tid då mycket skall hända. Det planeras friskt för avslutningar för att knyta ihop säcken innan medarbetare och chefer skiljs åt för en tid, och den efterlängtade semestern börjar skönjas.

Avslutningarna har oftast ett stort socialt inslag. Vi vill ha kul helt enkelt, vi tycker vi är värda det efter all möda som lagts ner under vintern och våren.

Det är ungefär vid denna tid som ett fenomen inträffar i svenskt organisationsliv – jag har själv varit en del av den, tyvärr. Viktiga saker har en slags magisk tendens till att skjutas fram i tiden. Begreppet ”efter semestern” får ett starkt genomslag. Ibland funderar jag på vad det är för magiskt som kommer at hända ”efter semestern”. Det är nämligen med ganska stor sannolikhet samma medarbetare och chefer som skall genomföra saker ”efter semestern”. Men det infinner sig något märkligt som kommer att hända under ledigheten och som gör att möjligheten att klara av saker upplevs vara mycket bättre.

Uttrycket ”efter semestern” skapar någon form av legitimitet för att inte göra vissa saker före den träder i kraft. Det verkar som organisationerna tror att medarbetare och chefer genomgår någon form av metamorfos under sommaren, vilket gör att kraften och energin för att klara av uppgifterna är på en mycket högre nivå.

Organisationerna tenderar att adoptera mindsetet: ställ inte så höga krav, vi laddar och planerar inför semestern. Denna kollektiva syn tror jag medför att verkningsgraden sjunker en del. Kravställandet blir i paritet med detta. Jag som enskild medarbetare eller chef har alltid argumentet redo om frågan ställs på sin spets… ”Vi tar det efter semestern!”

Det som är lurigt med detta fenomen är att de allra flesta är inblandad i det, vilket får konsekvensen att den riskeras att inte uppfattas vara ett problem. Varför ska jag ingripa eller påpeka när det inte verkar vara någon annan som gör det? Hela gänget sitter med fingrarna i semestersyltburken!

Ve den som bryter magin! Det kommer att hända så trevliga saker efter semestern, varför ska vi ta ifrån organisationen glädjen med att se alla framsteg som görs till hösten? De framsteg vi VET kommer att ske, eftersom vi så noggrant har övervägt alla andra alternativ, och det som återstår är att vänta till ”efter semestern”!

Jag ser framför mig en mission som [i.o.h] organisationsutveckling kan verka för. När vi är ute på våra uppdrag kan vi särskilt beakta tendenser till att skjuta på saker till ”efter semestern”. Då skrider vi in och gör organisationerna uppmärksamma på att de är på väg att hamna i den så kallade semesterfällan. Vilket kan få konsekvensen att ni bara förflyttar ett problem eller ärende till ett senare tillfälle, men löser ingenting i praktiken.

Det enda det riskerar att göra är att stjäla tid från andra verksamhetsnyttiga saker som skulle behöva göras.

Visst låter det som en bra plan? Jag skissar vidare på den och skriver några rader till… efter semestern.

Per Selberg